Hej alla,

Skriver inte detta för att folk ska tycka synd om mej på något vis utan detta är ett inlägg som är riktat mot vissa personer som inte verkar vilja förstå min situation.
Så till Er som verkligen känner mej och finns där för mej och vet ungefär vad jag går igenom, behöver absolut inte ta åt Er :)

Men...

Genomgår en del behandlingar, livsförändringar och annat som påverkar mej på många olika sätt.. begär inte att ni ska förstå, för det är omöjligt om man inte genomgår eller har genomgått exakt samma saker.

Men jag önskar att ni hade Förståelse för andras situationer och respektera att man kanske inte alltid har ork att svara på mejl, samtal eller sms. Är Otroligt tacksam för er som faktiskt finns där för mej och ger mej stöd och omtanke, det är just sådana människor och vänner jag behöver i mitt liv.

Jag behöver vara med människor som ger energi, inte sådana som tar den.

Till er som gnäller över att jag inte svarar, sagt det tidigare och säger det igen: Testa att leva mitt liv, särskilt en dag då jag har som mest ont eller när jag har behandlingar, så ska vi se hur mycket energi Du har över för att träffa folk, och kanske inser hur jobbigt det är när folk ringer/mejlar/smsar när du kommer hem eller måste ligga kvar på sjukhuset efter en lång dag med massa provtagningar och annat. (Svarar förövrigt oftast inte om jag är kvar på sjukhuset om det inte är något jätteviktigt)

Tyvärr är ju inte det möjligt, inte för att jag önskar någon att gå igenom samma saker som mej.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Är rätt trött på att få mejl och sms som "varför svarar du inte?" "du tycker inte om mig längre", "du vill ju aldrig ses", "varför kan du träffa andra vänner och inte mig?"
Ja, några svar på det är:
Jag orkar inte alltid, det spelar ingen roll vem som mejlat, så det är inget personligt. (har 182 olästa mejl för tillfället)
Du kanske skulle testa en annan attityd, för jag tycker inte om dig mer när du skriver sådant.
Så ofta jag har energi nog och inte har alltför ont så träffar jag så mkt folk jag kan.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ni får kalla mej självisk om ni vill, men jag måste faktiskt börja tänka på vad jag känner att jag klarar av och vad jag behöver. Har nog aldrig riktigt gjort det innan, och det är hög tid för mej att fokusera på att bli frisk.. eller iaf må lite bättre.

Jag Är tacksam för att folk vill träffas, det är jag, men återigen, visa lite förståelse när jag inte orkar.

Som bland annat en mycket betydelsefull barndomvän sa till mej häromdagen:
"Jag vill gärna träffa dej och vi kan bestämma något och jag blir inte arg, eller besviken om du skulle känna att du inte orkar just den dagen vi bestämt, för Jag vet att Du inte vet hur du mår från dag till dag" Tack! Det är precis så det är.

Jag är oftast ganska bra på att dölja hur ont jag har, så jag förstår att det kan vara svårt för vissa att förstå hur jag faktiskt mår.
Så, ursäkta för det, men jag vill inte oroa folk runtomkring mej.

Ursäkta om jag låter hård och irriterad, och om du nu råkat ta åt dej av detta inlägg så.. ja. Bra.

Så, nu ska jag vila, tog mycket energi att skriva det här, men kände mej faktiskt tvungen..

Och, jag kommer inte vara direkt kontaktbar denna veckan, men svarar i mån av energi..

Igen, stort TACK till Er som faktiskt stöttar mej och skickar gulliga hälsningar och ger mej kärlek och omtanke.
Det betyder mer än vad jag någonsin kan förklara.

Och stort Tack till Er som kom och firade min födelsedag och för alla grattis-hälsningar :)

Här är bara några av presenterna jag fick av er :)  

Hej hej alla fina vänner,

För er som är intresserade så kommer här en liten uppdatering.
Har som några av er vet, legat på Sahlgrenska till och från nu under några veckor.
Där har dom tagit ryggmärgsprov(ajajaj), muskelbiopsi (ajajaj), ENeG (mätning av nervernas funktion), EMG (Muskelundersökning med nål)(ajajaj), tagit en herrans massa blodprover, fått träffa en arbetsterapeaut, sjukgymnast, olika läkare ect.

Men, väntar fortfarande på svar på vissa prover.

Träffade överläkaren häromdagen och han sa att det mesta tyder på en muskelsjukdom (vet ej namnet) som kräver mycket träning för att det ska bli bättre. Ska få träffa en specialistsjukgymnast pga av att jag har så ont och mycket kramper. MEN, det kan ta upp mot 3 månader att få tid, vilket jag inte känner att jag har, och ja, jag vet.. vad gör 3 månader till när det handlar om hälsan. Men han sa även att jag kanske kommer att få dras med den här värken och inflammationer till och från hela livet, så det blir att planera om livet lite för att göra det lättare att stå ut..

Men något som gjorde mej irriterad var att när han sa att han inte trodde att det var något neurologiskt, (vilket var fantastiskt att höra) så kändes det som han "släppte" det lite.
Lite "ja, men det är ju bra om det inte är det, för det hade ju vart mer allvarligt", ja, men det hjälper mej ändå inte eftersom jag fortfarande har ont, får synbortfall, har svårt att gå, tappar talet (därför jag inte svarar i tele ibland för att det är pinsamt att andra hör mej när det blir så), är extremt trött, mår illa varje dag så jag knappt kan äta bla..

Så nu hoppas jag att verkligen att jag får hjälp med allt det också, men det verkar gå jäkligt trögt. Känns lite som att man inte tas på allvar bara för att man är "ung".
Som när jag frågade om vad man kan göra åt min gallgångsinflammation som jag har väldigt ont av, så svarade han snorkigt "jamen, det vet inte jag, det får någon annan titta på".

Jaha, okej, men.. vi är på ett sjukhus, du är läkare, remittera mej till "någon annan" då. Men nej.

Men iaf, arbetsterapeuten och de andra läkarna var jättetrevliga och förstående vilket var skönt.
Ska även göra en ny skiktröntgen på hjärnan eftersom man fått en hel slag emot huvudet under årens lopp..
Men, har iaf kommit en bit på vägen! :)
-------------------------
I nöden prövas vännen som det heter, och det stämmer verkligen.
Fått mycket stöd av personer jag inte förväntat mej att få det från. Samtidigt som personer som jag trodde var mina vänner men som vänt ryggen till. Känner mej otroligt utanför samtidigt som jag inte alltid orkar att träffa folk men kan inte för mitt liv förstå hur vissa kan med att bli sura över att man inte har energi att ses. Riktigt respektlöst. Hoppas att ni tar åt er. Som jag fick höra av en gammal (nu fd) vän "ja, men det syns ju inte att du är sjuk, förutom att du har kryckorna, det hade ju vart en annan sak om du hade typ cancer". Hur fasen kan man med att säga så?!

Vet att jag upprepar detta, men mina vänner och min familj betyder allt för mej och tycker att det är så tråkigt när personer man trott vart ens vänner beter sej såhär.. men som sagt, då behöver man inte dem längre :)

Så, stort T A C K till er som alltid finns där, som ger mej så mycket kärlek och omtanke.
Vet helt ärligt inte om jag hade orkat stå ut såhär länge om det inte var för er!  <3

Vill också passa på att be om ursäkt att jag är dålig på att svara på mejl, har inget nät på datorn utan bara datatrafik och det är inte alltid den funkar. Plus att min mobil strular så jag får inte alltid sms eller kan se att någon ringt.

Så nu vill jag bli frisk så jag kan planera flytten och även planera en liten inflyttningsfest framöver :)
Ta hand om varandra! Massa kärlek och pussar till Er!
(Sorry att det blev lite rörigt men jag är nanig :)

Jag är så trött och besviken på mej själv.

Jag ångrar att jag försökt vara stark och klara allting själv, när jag nu inser att det inte räckte till.

Önskar att jag bara kunde få radera allt och starta om på nått. Någon annanstans, långt härifrån.. på en plats där jag skulle må bra. För det är allt jag vill just nu.. Att må bra, komma upp på fötter igen, få ett jobb, slippa känna mej utanför, slippa sitta hemma och gråta av både smärta och ångest varje dag, bli en del av kompisgänget igen, kunna vakna upp på morgonen utan att känna smärta, illamående eller yrsel, få energi att orka träffa vänner och familj, ta långa promenader, och ja.. bara vara den där glada, positiva Shahana som jag en gång var.

Men, jag ångrar inte att jag tagit och tar mej tid att vara för mej själv, för det behöver jag för att läka.

Många har frågat vad det är som hänt.

Det hela började med att jag fick någon typ av inflammation i tarmen, vilket gjorde att jag knappt kunde behålla någon mat alls, och när kroppen inte får energi genom föda så tar den energi ifrån tex musklerna, vilket i sin tur har lett till att mina muskler blivit delvis förtvinade. Vilket orsakar mycket av smärtan i kropp och leder. Plus att pga av nedsatt muskelstyrka så har jag ramlat och slagit mej flera gånger, därav inflammation i knä och axel.

Jag har fortfarande problem med maten, och går på en diet nu som förhoppningsvis ska förbättra tarmfloran.

Inget "rött" kött, endast kyckling och vit fisk, inga mejeriprodukter (använder kokosmjölk), sen använder jag bara glutenfritt om jag skulle få för mej att äta bröd ect.

Men iallafall.

Jag önskar verkligen att jag bett om hjälp tidigare, inte bara för den fysiska smärtan.

Allt detta har ju naturligtvis påverkat en psykiskt också, vilket har lett till att jag inte orkat göra allt som jag brukade. Som tex öppna brev, svara på mejl/samtal/sms, eller helt enkelt plocka ur diskstället ibland.

Krav för mej nu, oavsett vad det är, känns som att bestiga ett berg. Jag vet att jag måste ta mej över, men har inte alltid styrkan att ta första steget. Jag har hamnat i en skitjobbig situation och jag vet inte hur jag ska ta mej ur den..vilket gör att jag känner mej superstressad hela tiden, sömnlös på nätterna, och när jag väl sover så har jag mardrömmar. Så snälla, snälla ha tålamod med mej. 

Någon dag ska jag berätta hela min historia för den som vill lyssna. Under tiden så håller jag mej till att skriva på min bok, för det hjälper åtminstone lite.

Jag har förstått att vissa är trötta på att läsa mina inlägg på fb, men det är mitt sätt att bearbeta och kanske få hjälp av folk som kanske genomgått/genomgår liknande och få stöd, åtminstone av dom som förstår eller försöker att förstå. Annars är det fritt fram att plocka bort mej från din vänlista där, och även som vän i verkliga livet. 

Och igen, nej, jag tycker inte synd om mej själv. För jag vet att det inte är många som hade klarat av att gå igenom allt jag gått/går igenom. 
Det som är bland det mest tråkiga i det här är att vissa inte förstår att det här inte bara handlar om att jag vart sjuk ett år nu. Jag har mycket saker jag måste bearbeta som jag kanske inte vart redo för tidigare.
Vet inte hur många gånger jag hört "ja, men du är ju ändå bara hemma". Både ja och nej, jag har en himla massa läkartider och undersökningar att gå till  och och när jag väl är hemma så har jag inte alltid energi nog att göra något.

Plus att jag skäms så otroligt mycket över min kropp nu, pga av svält och mediciner så svullnar kroppen och jag känner inte längre igen mej själv i spegeln..

Nåja, det var allt för denna gången.

Vill som alltid tacka dom vänner jag har kvar som stöttar mej och alltid finns där. Skulle inte klarat mej såhär långt utan er. Ni vet vilka ni är :) <3

Kärlek, pussar och kramar till Er!

Förövrigt saknar jag mitt Indien, där är jag lycklig <3

Tycker att det är väldigt tråkigt när folk inte har förståelse att man inte mår bra, finns liksom en anledning till att man är sjukskriven. Det är inte för att jag tycker att det är skoj att sitta hemma precis.

Men istället för att vara en riktig vän som kanske skulle säga "ingen fara, vi ses när du känner att du orkar, finns här, hör av dej om jag kan göra något för dej". Nej, då väljer vissa att bli sura, och vända ryggen till och ett par stycken, till och med säga upp bekantskapen (jag har även sagt upp bekantaskapen själv med några pga av att dom inte förstår eller rent utav varit elaka). Tack och hej säger jag då.

Tråkigt när det är personer som man har hjälpt och stöttat när dom själva behövt det..
Jag orkar inte alltid ses, jag är extremt trött, sover knappt alls om nätterna, och sover jag alls så är det av ren utmattning mitt på dagen.

Varje dag, 24/7, kämpar min kropp med höga infektionsvärden, högt blodtryck 160/110 pga av smärta, stress och annat. Kramper i hela kroppen, extrem huvudvärk med tillhörande synbortfall och yrsel, illamående, kräkningar, kan till och med tappa talet ibland av ren utmattning.. Plus att jag fortfarande har svårt att gå själv utan hjälp av kryckor. Inte så jäkla skoj att ligga och vrida sej i plågor varje dag/natt..

Såhär har jag haft det nu sen i februari. Nu råkar jag ha förstått att jag faktiskt är väldigt stark som ens orkar öppna ögonen på morgonen. Då är det väldigt tråkigt när vissa ska få en att må ännu sämre genom att bli sura för att man inte orkar ses. Tack så jäkla mycket. Testa ni att leva såhär, om så bara för ett par dagar, så ska vi se hur mycket energi du har kvar.

Sen kämpar jag med att bearbeta mitt förflutna varje dag, några har sagt att jag lever i just det, i det förflutna, ni har säkert delvis rätt, men för att klara av att se framåt och så måste jag kunna lägga det jobbiga som hänt bakom mej först. Så funkar jag iaf.

Och ja, vissa dagar mår jag bättre, men då är jag ändå trött och utmattad, och ja, orkar jag ses någon av mina bättre dagar så hör jag av mej.

Men just denna veckan och även förra ligger jag hemma med influensa och feber så jag har inte orka träffa någon av mina fina vänner som jag har kvar tyvärr.

För övrigt så kommer jag inte komma tillbaka till mitt älskade jobb, då min anställning går ut den 18/10 och jag är sjukskriven hela oktober ut.
Så sen vet jag inte alls vad jag ska göra vilket gör mej superstressad. Hatar att vara hemma, mår som bäst när jag jobbar och får och kan vara ute och röra på mej och träffa vänner och ja, bara leva som vanligt.

Jag försöker iaf att hålla humöret uppe så mycket jag kan. Mest för att skydda omgivningen men även för mej själv såklart.

Skriver inte detta för att jag tycker synd om mej själv, alls. Tvärtom, jag skriver det för att även om jag mår skit rent ut sagt, så vet jag att det är inte alla som skulle klara av att ha det såhär varje dag.

(Ursäkta att det blev lite rörigt och så men behövde få ut en del ifrån hjärnkontoret som snurrat där ett tag.)

Så igen, stort tack till Er som fortfarande finns vid min sida, som stöttar mej och visar att Ni finns där för mej. Det är kärlek för mej och det gör mej väldigt lycklig av att veta att jag har Er. Så Tusen Tack ifrån botten av mitt hjärta! <3

Btw, fick det här fina sms:et av en väldigt god vän häromdagen, det värmde mitt lilla hjärta :)

Funderingar..

(Tror att åtminstone några någongång kan ha känt som jag gör nu..)

- Jag undrar lite över varför vissa människor bara kan umgås och prata med en när man var i ett förhållande. Bara för att man lärde känna varandra när man var det så.. helst plötsligt så kan man inte längre hälsa eller prata med den ena eller andra personen..?

- Varför måste vissa välja "sida".. ? Självklart finns det par som separerat som jag kände som just par, där man kände den ena personen bättre än den andra, men jag skulle absolut inte sluta hälsa på den personen jag kände något sämre, för det.

Jag är fortfarande Shahana, tjejen som du umgicks med, fikade med, kramade när ni sågs, festade med, var på konsert med, åkte på utflykt med, reste med och framför allt Hälsade på.

- Som titeln säger - I rather hear "I don't like you", instead of being ignored.

(och jag vet, jag har vart jättedålig på att höra av mej på sistone, men det är pga sjukdom, inte för att jag slutat bry mej)

Efter mina senaste separationer, oavsett om det handlat om förhållande eller vänskap som tagit slut, så har jag sett att vissa valt att ta bort mej som vän och istället börjat ignorera mej. Jag kan bara hoppas att detta inte skett för att ni är elaka människor, utan för att ni är så dumma att ni inte orkat bry er om att höra bådas versioner om vad som hände.

"There is always two sides to every story"!

- Säger absolut inte att jag är perfekt, långt ifrån. Men jag tycker bara att det är tråkigt att man blir ignorerad av folk man kallat för sina vänner.

Ja, jag vet att detta blev lite flummigt, egentligen har jag lust att skriva namnen på dom jag pratar om, men jag kan bara hoppas att vissa känner sej träffade ändå.

And i know, jag har skrivit om detta innan, men det stör mej fortfarande, och jag vet att flera säkert kommer tänka/skriva att jag inte ska bry mej och att det inte är riktiga vänner som gör så, och jag vet det. Säger inte att man behöver vara vänner längre eller umgås, men ett enkelt "Hej" när man går förbi varandra på stan... är det så otroligt svårt att få fram? Om det nu är svårt för just Dej, så ber jag så hemskt mycket om ursäkt, och hoppas att du inte kände dej alltför träffad.

Sist men absolut viktigast, ett stort TACK till dom jag fortfarande har äran att kalla mina vänner. Ni betyder mest för mej, och ni vet vilka ni är <3

Har ni några negativa åsikter om detta inlägg så är ni välkomna att Pm:a mej.

Ha en fortsatt fin söndag! <3

Hej alla guldklimpar,
Det var ett tag sen jag uppdaterade bloggen nu..
Så, vad är nytt..?
Ja, läkarna verkar tro att jag har en inflammation i tjocktarmen.
Sen har jag njurvägsinflammation, och inflammation i axel och knä.
Skojigt värre. Och, jag är sjukskriven t.o.m den sista augusti. (Vart sjukskriven sen i februari)
Ska även göra hjärnröntgen igen( pga av trycket i huvudet, yrseln och gångsvårigheterna).
Fruktansvärt jobbigt att ständigt ha ont. Tyvärr går min humör ut över dom som står mej närmast. Så, förlåt till Er!
Försöker hålla humöret uppe, men ibland går det bara inte..

Nåväl.

Vill bara skriva; Till er som säger att man minsann inte ska gnälla på sjukvården, ni kan ju aldrig ha varit sjuka själva, haft anhöriga eller vänner som vart det heller. Så, fantastiskt trevligt för Er, MEN, för oss vanliga dödliga så är det ett rent helvete att bli omkringsskickad som ett jäkla kedjebrev på 90-talet, och aldrig få några svar. Men hittar man en bra läkare så för, ja inte för nån annans skull, men för er egen, håll fast vi honom/henne (hen:P)

Iaf... :)

Jag längtar till den 3 Juli! Ska bli så underbart skoj att få träffa mina fina vänner. Kommer att leva på det resten av året och livet <3
Ta nu väl hand om er och ta hand om varandra!
Massa kärlek//
Shahana

Var ett tag sen jag uppdaterade bloggen.. 

Satt på akuten i 10 timmar igår(6/5). Tog 6 timmar efter att jag varit på röntgen (av mitt knä som jag ramlat på och dels har ont i för att jag får krypa på golvet här hemma) att ge upp o åka hem. Fick då med mej mina bilder att ge till min läkare. Men seriöst, jag satt inne på rummet i 2.5 h.. ingen som meddelar vad som händer. Västtrafik är till och med bättre på att informera. Frågade ca 1½ timma innan jag gav upp och då sa dom att "tekniskt sett så är det din tur men det är en del akutfall". Ja det kan jag också förstå, men dom kan ändå sticka in huvudet och meddela det då.. suck. Orkade liksom inte sitta där i mitt tillstånd utan tillsyn eller information..

Till råga på allt så snubblade min kära far, som var med mej, ute på parkeringen och fick sår på både knä, armbåge och händer. Usch fick så dåligt samvete, hade han inte vart med mej så hade det inte hänt ju.. 

Så ett Stort TACK till mina kära föräldrar som satt med mej igår <3 

Nåja, det jag väntar på nu är att min läkare ska höra av sej om ny tid så vi kan gå vidare och utreda vad som är fel.

Fruktansvärt frustrerande att sitta hemma och inte veta vad det är och bara ha ont och må dåligt hela tiden.

Försöker hålla humöret uppe men ibland faller tårarna både av frustration och smärta..

Skönt att man har underbara människor i sitt liv :)

Känner mej så himla utanför men som sagt, snart ska jag bli frisk jag med och då blir det fika och konserter, precis som det ska vara :)

Ha en fortsatt fin dag alla!

Massa kärlek

//Shahana

Hej alla vackra,

Ber om ursäkt att jag vart/är dålig på att höra av mej. Har strul med nätet Och har inte så mkt energi just nu..

Läget är såhär.. 

Var hos en läkare förra veckan så nu ska jag få remisser till en mag och tarm-specialist och en neurolog. Ska även ta ryggmärgsprov (som gör nått så fruktansvärt ont :/). Dom vet fortfarande inte vad det kan vara för fel..

Men börjar bli rikigt trött. Försöker hålla humöret uppe och försöker gå varje dag, annars hade jag nog legat som en grönsak nu..

Mitt humör är inte på topp.. allt går ut över dom som är närmast. Vilket verkligen inte är meningen.. men jag antar att det är för att jag är så frustrerad själv och inte kan göra något. 

Och, nu är det pollensäsong och det suger!! Kan inte ens sitta ute på balkongen och njuta av den lilla solen vi får.

 Suck.

MEN, nu ska jag sluta klaga och saker och ting kunde vart värre. Antar jag. Jag har iaf bra och underbara människor runt mej. Det är det viktigaste.

Tack för att du tog dej tid att läsa.

Puss o kram // Shahana