Jag är så trött och besviken på mej själv.

Jag ångrar att jag försökt vara stark och klara allting själv, när jag nu inser att det inte räckte till.

Önskar att jag bara kunde få radera allt och starta om på nått. Någon annanstans, långt härifrån.. på en plats där jag skulle må bra. För det är allt jag vill just nu.. Att må bra, komma upp på fötter igen, få ett jobb, slippa känna mej utanför, slippa sitta hemma och gråta av både smärta och ångest varje dag, bli en del av kompisgänget igen, kunna vakna upp på morgonen utan att känna smärta, illamående eller yrsel, få energi att orka träffa vänner och familj, ta långa promenader, och ja.. bara vara den där glada, positiva Shahana som jag en gång var.

Men, jag ångrar inte att jag tagit och tar mej tid att vara för mej själv, för det behöver jag för att läka.

Många har frågat vad det är som hänt.

Det hela började med att jag fick någon typ av inflammation i tarmen, vilket gjorde att jag knappt kunde behålla någon mat alls, och när kroppen inte får energi genom föda så tar den energi ifrån tex musklerna, vilket i sin tur har lett till att mina muskler blivit delvis förtvinade. Vilket orsakar mycket av smärtan i kropp och leder. Plus att pga av nedsatt muskelstyrka så har jag ramlat och slagit mej flera gånger, därav inflammation i knä och axel.

Jag har fortfarande problem med maten, och går på en diet nu som förhoppningsvis ska förbättra tarmfloran.

Inget "rött" kött, endast kyckling och vit fisk, inga mejeriprodukter (använder kokosmjölk), sen använder jag bara glutenfritt om jag skulle få för mej att äta bröd ect.

Men iallafall.

Jag önskar verkligen att jag bett om hjälp tidigare, inte bara för den fysiska smärtan.

Allt detta har ju naturligtvis påverkat en psykiskt också, vilket har lett till att jag inte orkat göra allt som jag brukade. Som tex öppna brev, svara på mejl/samtal/sms, eller helt enkelt plocka ur diskstället ibland.

Krav för mej nu, oavsett vad det är, känns som att bestiga ett berg. Jag vet att jag måste ta mej över, men har inte alltid styrkan att ta första steget. Jag har hamnat i en skitjobbig situation och jag vet inte hur jag ska ta mej ur den..vilket gör att jag känner mej superstressad hela tiden, sömnlös på nätterna, och när jag väl sover så har jag mardrömmar. Så snälla, snälla ha tålamod med mej. 

Någon dag ska jag berätta hela min historia för den som vill lyssna. Under tiden så håller jag mej till att skriva på min bok, för det hjälper åtminstone lite.

Jag har förstått att vissa är trötta på att läsa mina inlägg på fb, men det är mitt sätt att bearbeta och kanske få hjälp av folk som kanske genomgått/genomgår liknande och få stöd, åtminstone av dom som förstår eller försöker att förstå. Annars är det fritt fram att plocka bort mej från din vänlista där, och även som vän i verkliga livet. 

Och igen, nej, jag tycker inte synd om mej själv. För jag vet att det inte är många som hade klarat av att gå igenom allt jag gått/går igenom. 
Det som är bland det mest tråkiga i det här är att vissa inte förstår att det här inte bara handlar om att jag vart sjuk ett år nu. Jag har mycket saker jag måste bearbeta som jag kanske inte vart redo för tidigare.
Vet inte hur många gånger jag hört "ja, men du är ju ändå bara hemma". Både ja och nej, jag har en himla massa läkartider och undersökningar att gå till  och och när jag väl är hemma så har jag inte alltid energi nog att göra något.

Plus att jag skäms så otroligt mycket över min kropp nu, pga av svält och mediciner så svullnar kroppen och jag känner inte längre igen mej själv i spegeln..

Nåja, det var allt för denna gången.

Vill som alltid tacka dom vänner jag har kvar som stöttar mej och alltid finns där. Skulle inte klarat mej såhär långt utan er. Ni vet vilka ni är :) <3

Kärlek, pussar och kramar till Er!

Förövrigt saknar jag mitt Indien, där är jag lycklig <3