Hej hej alla fina vänner,

För er som är intresserade så kommer här en liten uppdatering.
Har som några av er vet, legat på Sahlgrenska till och från nu under några veckor.
Där har dom tagit ryggmärgsprov(ajajaj), muskelbiopsi (ajajaj), ENeG (mätning av nervernas funktion), EMG (Muskelundersökning med nål)(ajajaj), tagit en herrans massa blodprover, fått träffa en arbetsterapeaut, sjukgymnast, olika läkare ect.

Men, väntar fortfarande på svar på vissa prover.

Träffade överläkaren häromdagen och han sa att det mesta tyder på en muskelsjukdom (vet ej namnet) som kräver mycket träning för att det ska bli bättre. Ska få träffa en specialistsjukgymnast pga av att jag har så ont och mycket kramper. MEN, det kan ta upp mot 3 månader att få tid, vilket jag inte känner att jag har, och ja, jag vet.. vad gör 3 månader till när det handlar om hälsan. Men han sa även att jag kanske kommer att få dras med den här värken och inflammationer till och från hela livet, så det blir att planera om livet lite för att göra det lättare att stå ut..

Men något som gjorde mej irriterad var att när han sa att han inte trodde att det var något neurologiskt, (vilket var fantastiskt att höra) så kändes det som han "släppte" det lite.
Lite "ja, men det är ju bra om det inte är det, för det hade ju vart mer allvarligt", ja, men det hjälper mej ändå inte eftersom jag fortfarande har ont, får synbortfall, har svårt att gå, tappar talet (därför jag inte svarar i tele ibland för att det är pinsamt att andra hör mej när det blir så), är extremt trött, mår illa varje dag så jag knappt kan äta bla..

Så nu hoppas jag att verkligen att jag får hjälp med allt det också, men det verkar gå jäkligt trögt. Känns lite som att man inte tas på allvar bara för att man är "ung".
Som när jag frågade om vad man kan göra åt min gallgångsinflammation som jag har väldigt ont av, så svarade han snorkigt "jamen, det vet inte jag, det får någon annan titta på".

Jaha, okej, men.. vi är på ett sjukhus, du är läkare, remittera mej till "någon annan" då. Men nej.

Men iaf, arbetsterapeuten och de andra läkarna var jättetrevliga och förstående vilket var skönt.
Ska även göra en ny skiktröntgen på hjärnan eftersom man fått en hel slag emot huvudet under årens lopp..
Men, har iaf kommit en bit på vägen! :)
-------------------------
I nöden prövas vännen som det heter, och det stämmer verkligen.
Fått mycket stöd av personer jag inte förväntat mej att få det från. Samtidigt som personer som jag trodde var mina vänner men som vänt ryggen till. Känner mej otroligt utanför samtidigt som jag inte alltid orkar att träffa folk men kan inte för mitt liv förstå hur vissa kan med att bli sura över att man inte har energi att ses. Riktigt respektlöst. Hoppas att ni tar åt er. Som jag fick höra av en gammal (nu fd) vän "ja, men det syns ju inte att du är sjuk, förutom att du har kryckorna, det hade ju vart en annan sak om du hade typ cancer". Hur fasen kan man med att säga så?!

Vet att jag upprepar detta, men mina vänner och min familj betyder allt för mej och tycker att det är så tråkigt när personer man trott vart ens vänner beter sej såhär.. men som sagt, då behöver man inte dem längre :)

Så, stort T A C K till er som alltid finns där, som ger mej så mycket kärlek och omtanke.
Vet helt ärligt inte om jag hade orkat stå ut såhär länge om det inte var för er!  <3

Vill också passa på att be om ursäkt att jag är dålig på att svara på mejl, har inget nät på datorn utan bara datatrafik och det är inte alltid den funkar. Plus att min mobil strular så jag får inte alltid sms eller kan se att någon ringt.

Så nu vill jag bli frisk så jag kan planera flytten och även planera en liten inflyttningsfest framöver :)
Ta hand om varandra! Massa kärlek och pussar till Er!
(Sorry att det blev lite rörigt men jag är nanig :)